”Signerat Andreas Sjölander”

Först och främst vill jag slå ett slag för Mona Sahlins och Marita Ulvskogs artikel i dagens DN-Debatt.

__________________________________________________________

Vi i Sverige har knappast behövt oroa oss för väpnade konflikter, åtminstone inte under de senaste 50 åren. Sverige har som stat inte varit inblandade i väpnade strider under de senaste 200 åren. Stridigheter har trots detta varit en del av vårt medvetande. De som levde under andra världskriget minns säkert den ängslan som fanns hos svenskarna för att tysken även skulle invadera oss. Ryssen har vi också orat oss för. Under den första gulfkrisen under 1990-talet blev också krig och väpnade konflikter en del av tv-sändningarna, där vi direkt kunde följa de allierades bombräder över Bagdad. Så har det fortsatt, Sudan, Afganistan, Irak igen och framför allt konflikten i det forna Jugoslavien. Vi har haft krig väldigt nära oss, hundratusentals människor i Sverige har också kommit från konfliktshärdar och har sett kriget med egna ögon. Sett landsmän, sina föräldrar eller barn, mödrar och fäder, bli offer för striderna. Trots detta så negligerar vi svenskar EU:s betydelse som fredsbyggare, vi har svårt att förstå hur viktigt EU är för att bygga fred, både i unionen men också i dess närområde.

I statsvetarkretsar heter det att EU kommit att bli en ”area of peace and security”, dvs. ett område för fred och säkerhet. Under de dryga 50 år som EU nu funnits så har det aldrig varit vapenstrider inom unionens gränser (förutom separatistiska stridigheter från människor som ger sig på sina landsmän). Tanken från början var ju att knyta staterna närmare, genom en gemensam kol- och stålmarknad. Den Europeiska kol- och stålgemenskapen var född. Medlemsstaterna insåg ganska snabbt att kostnaden skulle bli så mycket större att gå i konlikt med en annan medlemsskap än vad tjänade på att samarbeta.

Europa var under den tiden sönderslaget efter två världskrig. Fortfarande fanns det regimer i Europa som inte hade någon tanke på att samarbeta. Med tiden så sköljde en demokratiseringsvåg över Europa, åtminstone bland de stater som inte låg bakom Warzawapakten. Med tiden så blev också allt fler stater medlemmar i den dåtida Europeiska Gemenskapen. Även tidigare oroliga stater, som spanien och grekland, fick nu möjlighet att bli medlemmar, under förutsättning att de fortsatte demokratiseringen och delade de värden om fred och säkerhet som Gemenskapen då byggde på (och som man fortfarande bygger samarbetet på). Bara möjligheten att få börja förhandla gör att stater skärper till sig, ett sådant faktum ser vi t.ex. i balkan, där det fortfarande är lite oroligt, men ändå så har man målsättningen klar för sig, medlemsskap i EU. Kandidatländer och de stater som har en reell chans gör stora uppoffringar för att bli av med korruption, de tar ytterligare steg i demokratiseringsutvecklingen och värnar om fred och säkerhet. Detta har gjort att denna ”area of peace and security” har utvidgats i en större omfattning än vad EU har kommit att göra. Det är rätt fantastikt vad EU har kommit att innebära. Det är inte bara inom EU:s gränser som fred och säkerhet har rådit, utan även vid dess yttre gränser (också detta med vissa undantag, men Ryssland och Vitryssland är också tydliga exempel på grannstater som inte riktigt aspirerar för ett EU-medlemsskap).

Jag vill säga att fredstanken fortfarande är högst närvarande i EU. Möjligheten till EU-medlemsskap gör att stater kämpar hårt för fred och säkerhet, det får vi inte glömma. Man kan tycka att EU kostar onödigt mycket pengar, men vad kostar inte krig och väpnade konflikter? EU måste fortsätta växa, detta är inte minst viktigt för freden och stabiliteten i vår union men också vårt närområde.

Kan slå ett slag för min och Jacqulines magisteruppsats som handlar, åtminstone till en del, om detta.

Fler som bloggar:  Calle Fridén,  Nathalie Sundesten Landin, Alexandra Einerstam,  Mitt i steget, Peter Andersson, [s-buzz], Haninge-posten, Alliansfritt Sverige,